)''':
Ännu ett gråtande hjärta här, och nu är det inte för mitt ex Andreas. Nu är det för Carl..
Man kan ju inte bli arg på honom för att han känner som han känner, men det är väldigt tråkigt. För jag ville verkligen vara med honom och Charlie gillade också verkligen också Carl. Jag trodde seriöst att de fanns något riktigt där. Jag vet att jag låter jätteblödig just nu och det är jag, och de tänker jag vara tills alla känslor är borta. Detta är mitt sätt att gå igenom det hela, för varje förhållande. Genom att självplåga mig med att kolla bilder, texter man skrivit eller tex konversationer. Störd jag är ;s
Jag är iallafall väldigt glad att jag hade Mella här igår hos mig, utan Mella går ingenting. Hon är den bästa vän man kan få. När jag berättade iförrgår för henne att han gjorde slut och samtidigt om min abort så insisterade hon med att komma hit och ge mig tröst men jag sa nej, att vi kunde ses till helgen istället. Jag hade verkligen inte varit något bra sällskap i torsdagskväll ändå, satt bara och lipade hela kvällen.. Tills slut ringde Robbin på kvällen och trodde jag var genomförkyld när jag var de pga jag hade just gråtit såpass mycket. Han tyckte så synd om mig och berättade att han flyttar nu i veckan och då sa jag att jag är barnfri hela helgen som kommer och så sa han massa uppiggande saker som gjorde mig lite mildare i mitt humör, färre tårar föll och de kändes kul att vi skall ha en riktigt kul helg tillsammans. Förfest, krogen och sen ragga efterfest. Och man kan ju säga såhär, en HELT alkoholfri helg kommer det också att bli. HIHIHIHI!
En fin bild på mig och Robbin från i sommras! Och till helgen är de du och jag, Gretas och flera andra skoj personer!
Men tillbaka till det jag började skriva om.
Jag sitter och grubblar här i min ensamhet. Liksom, vi hann inte ens direkt få något förhållande, de gick inte ens så långt vilket jag önskar de hann bli. Tiden var ju så kort, inte ens 2 månader blev det. Och jag känner mig grundlurad. Allt känns så falskt, påhittat även om det säkert inte var men jag känner mig så utnyttjad. Jag gav mitt allt, mitt hjärta för att jag ville detta. Jag har ju varit otrogen i mina förra förhållanden men nu kände jag mig inte ens "lockad" av att ens vara med någon annan än Carl. Kniven i ryggen är alltid lika skönt.
Och det värsta är att dagen då allt tog slut, gjorde jag en abort. Och han har inte ens frågat mig någonting om aborten, hur jag mår, hur det kändes att gå igenom den SJÄLV, inte ens nu dagar efter har han frågat något om det. Så det känns nog likabra att det tog slut, eftersom han inte brydde sig om mig. OKEJ - Jag fick reda på det dagen innan allt tog slut och jag hann inte direkt säga någonting, för jag ville att han skulle ringa så jag kunde berätta allting, men han glömde och jag hade inte pengar för att ringa honom. För jag ville tala om för honom att jag varit på gynn och testade mig och tog den snabbaste tiden som fanns och de var dagen därpå kl 10.00 och att jag hade velat erbjuda mig busspengar fram och tillbaka på morgonen där så han hade kunnat välja om han ville vara med. Men han ringde aldrig som vi sa att han skulle göra, och min mobil knepade sen hela den kvällen han inte ringde ;s Hursomhelst.
Aborten blev en kirurgiskt, så allt gick snabbt att "avklara". Var bara i vecka 5+3 dagar i graviditeten så jag hann aldrig gå långt. Kom dit strax innan 09.30, kom i säng, bytt kläder och lite piller, sedan rullades jag iväg vid 10.20 för lite förseningar. Fick lugnande och sedan dropp i samma veva när jag fick mig min narkos och somnade in en stund. När klockan var 10.45 minns jag att jag rullade in till uppvaket, piggnade till rätt fort gjorde jag och fick snabbt lite frukost därefter på mitt rum och när klockan var strax efter 11.00 var jag på mitt rum och jag låg en stund ensam och grät... Sms:ade till Carl tror jag? Om jag inte minns helt fel. Sen kom jag iväg och var hemma strax vid 12 snåret, och jag kände mig okej. Bor ju såpass nära sjukhuset här så jag gick faktiskt, fast de tog sin lilla tid.. Var ömm och var ledsen i hela kroppen min.
Och hemma så berättade jag snabbt lite mer för Carl de hela, och sen 1-2 timmar sedan tog de hela slut mellan oss. Än idag har han inte frågat hur jag mår för de hela, han "antar" bara jag mår skit. Enda svaret jag fått från hans sida..
Dom knappt två månaderna vi fick är säkert som bortblåsta för honom men inte för mig. Dagen han åkte hem, förra söndagen, så badade vi för första och sista gången tillsammans och vi hade så jädra mysigt, jag hade det iallafall. Perfekt avslut på dagen och helgen tillsammans innan han skulle åka hem igen. Helgen han var här var så känsloladdad från min sida, många fina stunder och roliga stunder vi fick till det och de är jag väldigt glad för. Så man inte direkt skildes åt som ovänner eller vad man skall kalla det. Man måste ju se det positiva i det hela, eller hur?
Han skulle säkert bli skitsur OM han läste detta, för de låter säkert som att jag var ett offer och han "gärningsmannen" i dramat här, men SÅ är det verkligen inte menat. Jag skriver bara av mig och de kommer säkert ut fel när andra läser det, men när jag själv läser allting låter de rätt för mig. Förlåt mig, verkligen förlåt mig om jag var besvärlig den lilla tid vi fick ihop eller om jag var bara en idiot för något som fick dig till att göra slut även om jag vet varför du gjorde slut eftersom du sagt det men för mig räcker det inte även om de var sanningen ;( förlåt!
Hursomhelst nu...
Jag älskar dig Carl.. ♥
... även om jag inte kan säga de till dig längre, eller säga att jag saknar dig för det gör ingen skillnad. Jag kommer ändå inte få höra något Jag älskar dig också, tillbaka eller ett Jag saknar dig också. Bara bättre att hålla käft nu, faktiskt. Inte ens mamma, pappa eller syster Annelie vet om att de är slut, eller Annelie vet nog om det eftersom hon kan sett på Facebook att jag fått från I ett förhållande med... Till Singel. Trist och väldigt tråkigt.
Det är såpass jobbigt att jag varit tvungen att "dölja" allting från honom på Facebook och JA, dumt nog är vi ännu vänner. Vilket jag tror jag får avsluta där, de är förjobbigt och det gick inte ens två månader. Och vi har varandra ännu på msn också, vilket jag grunnar starkt att ta bort han där också. Det är helt enkelt för jobbigt. Samma som på BDB , kollar inte ens när han lägger upp bilder nu, för ATT han kanske skriver något som KAN göra mig ledsen även om de inte är riktat mot mig, men något jag kanske tar åt mig av bara. Jag är så jädra skör just nu. Det gör ont när jag tänker på honom, för jag saknar den jag älskar ;( Men jag hoppas att jag finner en kärlek, någon som vill VARA med mig och Charlie och gärna längre än bara 1.5 månad. Och jag hoppas dig allt gott också Carl. Att du hittar någon du VILL vara tillsammans med och älska, de säger jag från djupet av mitt hjärta.
Får nog avrunda här.. OCH NU, vill jag ha nästa helg för att jag vill knarka ihjäl mig och bara dö! (okej jag är ironisk, till viss del)....................
Man kan ju inte bli arg på honom för att han känner som han känner, men det är väldigt tråkigt. För jag ville verkligen vara med honom och Charlie gillade också verkligen också Carl. Jag trodde seriöst att de fanns något riktigt där. Jag vet att jag låter jätteblödig just nu och det är jag, och de tänker jag vara tills alla känslor är borta. Detta är mitt sätt att gå igenom det hela, för varje förhållande. Genom att självplåga mig med att kolla bilder, texter man skrivit eller tex konversationer. Störd jag är ;s
Jag är iallafall väldigt glad att jag hade Mella här igår hos mig, utan Mella går ingenting. Hon är den bästa vän man kan få. När jag berättade iförrgår för henne att han gjorde slut och samtidigt om min abort så insisterade hon med att komma hit och ge mig tröst men jag sa nej, att vi kunde ses till helgen istället. Jag hade verkligen inte varit något bra sällskap i torsdagskväll ändå, satt bara och lipade hela kvällen.. Tills slut ringde Robbin på kvällen och trodde jag var genomförkyld när jag var de pga jag hade just gråtit såpass mycket. Han tyckte så synd om mig och berättade att han flyttar nu i veckan och då sa jag att jag är barnfri hela helgen som kommer och så sa han massa uppiggande saker som gjorde mig lite mildare i mitt humör, färre tårar föll och de kändes kul att vi skall ha en riktigt kul helg tillsammans. Förfest, krogen och sen ragga efterfest. Och man kan ju säga såhär, en HELT alkoholfri helg kommer det också att bli. HIHIHIHI!
En fin bild på mig och Robbin från i sommras! Och till helgen är de du och jag, Gretas och flera andra skoj personer!
Men tillbaka till det jag började skriva om.
Jag sitter och grubblar här i min ensamhet. Liksom, vi hann inte ens direkt få något förhållande, de gick inte ens så långt vilket jag önskar de hann bli. Tiden var ju så kort, inte ens 2 månader blev det. Och jag känner mig grundlurad. Allt känns så falskt, påhittat även om det säkert inte var men jag känner mig så utnyttjad. Jag gav mitt allt, mitt hjärta för att jag ville detta. Jag har ju varit otrogen i mina förra förhållanden men nu kände jag mig inte ens "lockad" av att ens vara med någon annan än Carl. Kniven i ryggen är alltid lika skönt.
Och det värsta är att dagen då allt tog slut, gjorde jag en abort. Och han har inte ens frågat mig någonting om aborten, hur jag mår, hur det kändes att gå igenom den SJÄLV, inte ens nu dagar efter har han frågat något om det. Så det känns nog likabra att det tog slut, eftersom han inte brydde sig om mig. OKEJ - Jag fick reda på det dagen innan allt tog slut och jag hann inte direkt säga någonting, för jag ville att han skulle ringa så jag kunde berätta allting, men han glömde och jag hade inte pengar för att ringa honom. För jag ville tala om för honom att jag varit på gynn och testade mig och tog den snabbaste tiden som fanns och de var dagen därpå kl 10.00 och att jag hade velat erbjuda mig busspengar fram och tillbaka på morgonen där så han hade kunnat välja om han ville vara med. Men han ringde aldrig som vi sa att han skulle göra, och min mobil knepade sen hela den kvällen han inte ringde ;s Hursomhelst.
Aborten blev en kirurgiskt, så allt gick snabbt att "avklara". Var bara i vecka 5+3 dagar i graviditeten så jag hann aldrig gå långt. Kom dit strax innan 09.30, kom i säng, bytt kläder och lite piller, sedan rullades jag iväg vid 10.20 för lite förseningar. Fick lugnande och sedan dropp i samma veva när jag fick mig min narkos och somnade in en stund. När klockan var 10.45 minns jag att jag rullade in till uppvaket, piggnade till rätt fort gjorde jag och fick snabbt lite frukost därefter på mitt rum och när klockan var strax efter 11.00 var jag på mitt rum och jag låg en stund ensam och grät... Sms:ade till Carl tror jag? Om jag inte minns helt fel. Sen kom jag iväg och var hemma strax vid 12 snåret, och jag kände mig okej. Bor ju såpass nära sjukhuset här så jag gick faktiskt, fast de tog sin lilla tid.. Var ömm och var ledsen i hela kroppen min.
Och hemma så berättade jag snabbt lite mer för Carl de hela, och sen 1-2 timmar sedan tog de hela slut mellan oss. Än idag har han inte frågat hur jag mår för de hela, han "antar" bara jag mår skit. Enda svaret jag fått från hans sida..
Dom knappt två månaderna vi fick är säkert som bortblåsta för honom men inte för mig. Dagen han åkte hem, förra söndagen, så badade vi för första och sista gången tillsammans och vi hade så jädra mysigt, jag hade det iallafall. Perfekt avslut på dagen och helgen tillsammans innan han skulle åka hem igen. Helgen han var här var så känsloladdad från min sida, många fina stunder och roliga stunder vi fick till det och de är jag väldigt glad för. Så man inte direkt skildes åt som ovänner eller vad man skall kalla det. Man måste ju se det positiva i det hela, eller hur?
Han skulle säkert bli skitsur OM han läste detta, för de låter säkert som att jag var ett offer och han "gärningsmannen" i dramat här, men SÅ är det verkligen inte menat. Jag skriver bara av mig och de kommer säkert ut fel när andra läser det, men när jag själv läser allting låter de rätt för mig. Förlåt mig, verkligen förlåt mig om jag var besvärlig den lilla tid vi fick ihop eller om jag var bara en idiot för något som fick dig till att göra slut även om jag vet varför du gjorde slut eftersom du sagt det men för mig räcker det inte även om de var sanningen ;( förlåt!
Hursomhelst nu...
Jag älskar dig Carl.. ♥
... även om jag inte kan säga de till dig längre, eller säga att jag saknar dig för det gör ingen skillnad. Jag kommer ändå inte få höra något Jag älskar dig också, tillbaka eller ett Jag saknar dig också. Bara bättre att hålla käft nu, faktiskt. Inte ens mamma, pappa eller syster Annelie vet om att de är slut, eller Annelie vet nog om det eftersom hon kan sett på Facebook att jag fått från I ett förhållande med... Till Singel. Trist och väldigt tråkigt.
Det är såpass jobbigt att jag varit tvungen att "dölja" allting från honom på Facebook och JA, dumt nog är vi ännu vänner. Vilket jag tror jag får avsluta där, de är förjobbigt och det gick inte ens två månader. Och vi har varandra ännu på msn också, vilket jag grunnar starkt att ta bort han där också. Det är helt enkelt för jobbigt. Samma som på BDB , kollar inte ens när han lägger upp bilder nu, för ATT han kanske skriver något som KAN göra mig ledsen även om de inte är riktat mot mig, men något jag kanske tar åt mig av bara. Jag är så jädra skör just nu. Det gör ont när jag tänker på honom, för jag saknar den jag älskar ;( Men jag hoppas att jag finner en kärlek, någon som vill VARA med mig och Charlie och gärna längre än bara 1.5 månad. Och jag hoppas dig allt gott också Carl. Att du hittar någon du VILL vara tillsammans med och älska, de säger jag från djupet av mitt hjärta.
Får nog avrunda här.. OCH NU, vill jag ha nästa helg för att jag vill knarka ihjäl mig och bara dö! (okej jag är ironisk, till viss del)....................
Kommentarer
Trackback
