Oro och miljoner tankar
Jag mår så jävla dåligt så det inte är sant. Jag vet varken in eller ut. Jag vet verkligen inte hur eller om jag kommer klara av en abort till. Jag vet inte ens om jag skall göra abort eller om jag skall adoptera? Finns så jävla många minus saker så det inte är sant med abort och likaså med adoption, men åt andra sidan finns det väldigt många plus saker också med tanke på min situation men det är verkligen så himla svårt att tänka på det just nu. Andra kan, har ju klarat sig utan utbildning, jobb osv. men då får dom ju iochförsig hjälp av soc osv och jag vill Verkligen Inte ha hjälp av dom.
Finns ingen jag riktigt heller kan prata med nu om detta :( Eller jo, det finns en person men den uppskattar inte direkt att prata om det så men den försöker hjälpa ändå för den bryr sig så mycket om mig men det känns så fel så det inte är sant. Jag kommer aldrig glömma mina abort jag gjort, någonsin! Minnesbilderna och dom stunderna kommer alltid stanna någonstans, någonstans i mina tankar när jag riktigt tänker tillbaka, på mina dumma misstag? Båda ja och nej där också.
Pappan till barnet säger att han är ledsen att detta också hände, men jag vet inte om jag kan tro på det pga tidigare erfarenheter. Men jag måste försöka tro, finns inte så mycket annat jag kan göra just nu. Jag behöver all hjälp jag kan få men jag vet ju inte vad för hjälp jag behöver ännu eftersom jag inte bestämt mig hur jag vill göra, eller jo så gott som iallafall.
Jag skall inte behålla det även om jag mer än gääärna hade velat, men pga min situation så nej, tyvärr inte. Så jag måste välja mellan abort eller adoption.
Åh! Jag vill varken eller! Jag vill inte vara i den här situationen.
Varför kan jag inte få vakna upp och upptäcka att allt var bara en dröm och att allt är som vanligt? "Vanligt".
Mina jävla mamma hormoner gör mig totalt spräng galen! Jag brukar aldrig vara såhär och jag hade verkligen glömt av hur jobbigt och påfrestande det är för både mig själv och för omgivningen runt om kring mig. Det har redan börjat spåra ur. Min pojkvän går mig bara på nerverna ibland så jag inte står ut men jag försöker tänka på att "lugna ner dig Madde, de är bara dina tillfälliga hormoner!" men det är så fruktansvärt svårt att tänka så ibland. Vi bråkar mer än vanligt eller jag startar bråken men de är absolut inte med vilja det är bara för situationen, och de hoppas jag att du förstår. För jag var väl inte riktigt sådan här satmara innan? Hoppas jag på iallafall att jag Inte var :$ Hoppas bara att du Andreas orkar hålla dig kvar hela vägen och vilket beslut vi, jag än tar. Du har lovat att stötta och hjälpa mig Baby. Jag hoppas på ditt stöd, precis likamycket som jag stöttar och försöker hjälpa dig med allt jag kan för dig sågott det går. <3
Vet egentligen inte heller varför jag ens tar upp det här? Jag har väl ingen jag Riktigt kan prata med det om som kanske orkar lyssna på en sådan människa som jag just nu? Troligen. Jag vill inte heller vara den som är "mina problem", "mitt problem" osv osv osv "lyssna på mig nu, jag mår dåligt". Jag vill inte! Vill inte! :( Kanske bäst att jag tar de här själv, så slipper jag bärga andra med mina jävla problem? Kanske det. Åh! Jag vill inte må såhär, jävla känslomässigt labil människa jag är nu. Blööö! Det är så jobbigt så jag snart dör.
Nog att veta att jag skall till Ungdomsmottagningen för att kolla mig igen sen vidare till Mödravårdscentralen för att kolla mig igen och eventuellt bestämma hur jag skall göra och SEN bestämma HUR jag skall mörda mitt och Andreas barn som inte gjort något illa alls. Helt oskyldig till allting. Stackars! :( Om du bara visste hur jävla dåligt jag mår.
Och sen när allt väl är gjort och klart, så är det dom jävla skuldkänslorna man har efteråt man gjort aborten, aborterna. Att man måste bearbeta och hantera det för att man någonsin skall kunna må bättre. Jag orkar verkligen inte! Seriöst, jag kommer snart gå under eller något jävligt liknande. Hur kunde jag de ens låta det ske IGEN? Jävla dumma Madde! Dumma mig! Psykligt! Skjut mig (Y)!
Äsch! Nu skall jag lägga ner allting. Pallar inte mer att skriva, är gråtmild hela tiden. Känner att tårarna och ångesten tränger sig på allt mer och mer pågrundav min jävla dumhet!
Undra om dumhet är ärftligt? :(
Finns ingen jag riktigt heller kan prata med nu om detta :( Eller jo, det finns en person men den uppskattar inte direkt att prata om det så men den försöker hjälpa ändå för den bryr sig så mycket om mig men det känns så fel så det inte är sant. Jag kommer aldrig glömma mina abort jag gjort, någonsin! Minnesbilderna och dom stunderna kommer alltid stanna någonstans, någonstans i mina tankar när jag riktigt tänker tillbaka, på mina dumma misstag? Båda ja och nej där också.
Pappan till barnet säger att han är ledsen att detta också hände, men jag vet inte om jag kan tro på det pga tidigare erfarenheter. Men jag måste försöka tro, finns inte så mycket annat jag kan göra just nu. Jag behöver all hjälp jag kan få men jag vet ju inte vad för hjälp jag behöver ännu eftersom jag inte bestämt mig hur jag vill göra, eller jo så gott som iallafall.
Jag skall inte behålla det även om jag mer än gääärna hade velat, men pga min situation så nej, tyvärr inte. Så jag måste välja mellan abort eller adoption.
Åh! Jag vill varken eller! Jag vill inte vara i den här situationen.
Varför kan jag inte få vakna upp och upptäcka att allt var bara en dröm och att allt är som vanligt? "Vanligt".
Mina jävla mamma hormoner gör mig totalt spräng galen! Jag brukar aldrig vara såhär och jag hade verkligen glömt av hur jobbigt och påfrestande det är för både mig själv och för omgivningen runt om kring mig. Det har redan börjat spåra ur. Min pojkvän går mig bara på nerverna ibland så jag inte står ut men jag försöker tänka på att "lugna ner dig Madde, de är bara dina tillfälliga hormoner!" men det är så fruktansvärt svårt att tänka så ibland. Vi bråkar mer än vanligt eller jag startar bråken men de är absolut inte med vilja det är bara för situationen, och de hoppas jag att du förstår. För jag var väl inte riktigt sådan här satmara innan? Hoppas jag på iallafall att jag Inte var :$ Hoppas bara att du Andreas orkar hålla dig kvar hela vägen och vilket beslut vi, jag än tar. Du har lovat att stötta och hjälpa mig Baby. Jag hoppas på ditt stöd, precis likamycket som jag stöttar och försöker hjälpa dig med allt jag kan för dig sågott det går. <3
Vet egentligen inte heller varför jag ens tar upp det här? Jag har väl ingen jag Riktigt kan prata med det om som kanske orkar lyssna på en sådan människa som jag just nu? Troligen. Jag vill inte heller vara den som är "mina problem", "mitt problem" osv osv osv "lyssna på mig nu, jag mår dåligt". Jag vill inte! Vill inte! :( Kanske bäst att jag tar de här själv, så slipper jag bärga andra med mina jävla problem? Kanske det. Åh! Jag vill inte må såhär, jävla känslomässigt labil människa jag är nu. Blööö! Det är så jobbigt så jag snart dör.
Nog att veta att jag skall till Ungdomsmottagningen för att kolla mig igen sen vidare till Mödravårdscentralen för att kolla mig igen och eventuellt bestämma hur jag skall göra och SEN bestämma HUR jag skall mörda mitt och Andreas barn som inte gjort något illa alls. Helt oskyldig till allting. Stackars! :( Om du bara visste hur jävla dåligt jag mår.
Och sen när allt väl är gjort och klart, så är det dom jävla skuldkänslorna man har efteråt man gjort aborten, aborterna. Att man måste bearbeta och hantera det för att man någonsin skall kunna må bättre. Jag orkar verkligen inte! Seriöst, jag kommer snart gå under eller något jävligt liknande. Hur kunde jag de ens låta det ske IGEN? Jävla dumma Madde! Dumma mig! Psykligt! Skjut mig (Y)!
Äsch! Nu skall jag lägga ner allting. Pallar inte mer att skriva, är gråtmild hela tiden. Känner att tårarna och ångesten tränger sig på allt mer och mer pågrundav min jävla dumhet!
Undra om dumhet är ärftligt? :(
Kommentarer
Trackback
