Ensamstående mamma till min dotter Charlie

Vad är det för fel på mig?

Just nu är jag nere på botten, men jag vet inte varför? Jag borde vara glad över detta med mitt första barn påväg.. Men ack! Eller självklart är jag hur glad som helst men just nu i mitt liv är det dött. Men jag vet inte varför.

Jag känner mig som den mest.. ensamnaste och fulaste i hela världen. Helt övergiven, ingen som bryr sig, ingen som ser, ingen som vill ens försöka finnas där för en. Det är nog så också. En massa falska förhoppningar överallt, vart man än går eller inte går. Det som borde finnas där, finns inte av någon anledning och jag förstår inte varför. Jag förstår inte!

Jag mår psykiskt skit tror jag? Men jag vet inte, för jag vet ingenting just nu. Och de går mig på nerverna att jag själv inte vet varför jag gråter så förfärligt mycket. Varför jag är så himlans grinig. Varför jag känner mig ful och äcklig. Varför jag känner mig så sexuellt otillräcklig. Varför jag gör som jag gör. Jag vet inte, det är mitt enda svar nu för tiden. Jag hatar det! HATAR DET! :'( Jag vill inte vara den som gråter för någonting men vet inte varför, jag vill inte gråta hela tiden, jag vill inte vara elak, jag vill inte vara den jag är men vet varken in eller ut hur jag skall göra för att få bort henne ifrån mig.
Ibland önskar jag att det fanns någon i precis min situation som förstår mig, men än så länge har jag inte hittat en enda själ som är det samma. Tyvärr? Ne skulle man väl inte kalla det, snarare skönt och tur för dom för det är nu ett helvete med mig själv.

Jag önskar att jag bara kunde försvinna ett tag, typ dö? Några dagar, veckor, eller kanske någon enstaka månad bara sådär. POFF! Så är man borta, putsväck! Men om jag skulle försvinna skulle ju även mitt lill* hjärta inuti mig försvinna bort lika fort som jag.

Undra om det verkligen finns riktig vänskap? Undra om det verkligen finns riktig kärlek? Undra om det finns någon som ens bryr sig om mig. Det känns som att de enda jag Gör är att fråga hur alla andra mår och gör, och sedan skall man gå igenom hela deras jäkla liv men sedan får man kanske ett tack så mycket, och sedan är det inget mer med det eller så är det de då man pratar en gång till fast vid ett annat tillfälle om samma sak igen men aldrig någonting hur jag riktigt mår och när man väl kanske mår bra för vissa saker eller mår riktigt dåligt för någonting så får man bara skit för det, att man pratar om sitt för mycket och aldrig om den eller så kan det vara såhär också. Att när man pratat med en person länge om hur den mår eller annat liknande så försvinner personen, går upp i tomma intet liksom och inte hör av sig eller ett piss. Och det har börjat gå mig på nerverna.

Jag klarar inte av dessa skithögar. Bajshög hela bunten och bajs vill man inte ha nära sig. Bort bort booooort! Åhh. Ne nu är jag för upprörd för att skriva mera. Finns så mycket mer jag måste få ur mig så det finns inte men orkar inte skriva mer, skall nog ta och lägga mig i foster ställning under täcket och låtsas om att jag inte finns i huvudtaget, inte alls!

Elly abdikerar